jag kan känna mig så himla besviken.
jag vet att mitt tålamod borde övertiga alla gränser, jag vet att min hänsyn också borde det, men det gör jag redan, och faktiskt
så är jag en person jag också. det är ingenting jag kan göra någonting åt (jag försökte, men det blev värre.). jag har rätten att vara en egen person. och jag försöker att vara så caring som jag kan, men även ovillkorlig kärlek måste i grund och botten få ta emot också. det kanske låter själviskt, men i den här situationen så är det inte det. det blir liksom... glapp.
förlåt om du tycker att jag inte tar tillräcklig hänsyn, men du ska veta att du inte heller är så himla bra på det isf. jag vill bara känna... that i'm wanted. det är det enda jag vill ha. och jag behöver det så himla mycket just nu. alltid. förlåt.

bottom-line,
jag känner mig sviken.
jag behöver att du hör av dig, jag behöver just nu att du åtminstone låtsas att bry dig.
jag behöver mer än ett "Jaha. Okej". jag behöver att du är sådär nära och håller mig i handen, för nu har jag ingen annan kvar nästan, än dig. jag behöver dig, ditt stöd. jag behöver dig precis som du behövde mig då. snälla.
förlåt om jag gör vardagen jobbigare än vad den behöver vara, förlåt
men jag finns och jag behöver dig.